Har tänkt på en sak. Hur stark är man inte i sin tanke att förändra sitt liv på kvällen? Hur lätt känns det inte när man sitter socker-rusig en kväll, magen står ut av allt onyttigt man ätit och tanken som finns i huvudet är att imorgon. I morgon ska jag äta rätt, börja träna, gå massa promenader. Imorgon. Sen kommer den morgonen och sockerruset har börjat lagt sig. Då är man inte lika stark, då är det inte lika lätt.

Igår var jag inte sockerrusig men tänkte dessa tankar ändå. Idag har jag inte fallit för sockerfrestelsen. Har ätit med förstånd och promenerat. 12.600 steg blev det. Imorgon ska sockret inte ha något att säga till om heller. Imorgon ska jag bestämma ytterligare en dag.
Imorgon är min dag igen!